Gästriklands Tidning nr 10 - Fredag 8 mars 1991
Gästriklands Tidning nr 10 - Fredag 8 mars 1991 |
 |
Makarna
Nironen i Bomhus följer utvecklingen i Baltikum med stort intresse och
förstår mycket väl att balterna vill ha sin självständighet. De flydde
själva från Ingermanland för snart 50 år sedan. |
 - När tyskarna led nederlag under andra världskriget flydde Antti och Aino från byn Vopsi i Sovjet. Först flydde de till Finland och lite senare till Sverige och Gävle. (Början saknas. Uppskattar att det är två, tre rader som saknas) - personer trängts ombord på flyktbåten på överfärden från Finland. Det lilla bagage som var och en hade med sig hade surrats fast runt stormasten och täckts över men en presenning. Något annat utrymme för bagage fanns inte på båten. Vi hade nästan ingenting med oss, berättar Antti och det var lika bra. På morgonen hade havet tagit alltihop. Bara presenningen var kvar. Antti och hans resekamrater var på flykt undan ryssarna som i andra världskrigets slutskede begärt att ingermanlänningar som vistades i Finland skulle skickas tillbaka. Eftersom Stalin börjat med utrensningar av de fiskspråkiga ingermanlänningarna redan 1937 var en återkomst till Sovjet ingenting som flyktingarna längtade efter. Ryskspråkligt över en natt Ingermanland som ligger i västra Sovjetunionen, längst in i Finska viken var en gång Svenskt men avträddes till Ryssland vid freden i Nystad 1721. Landskapet är av gammalt finskspråkigt och Antti gick i finskspråklig skola till och med sjätte klass. Då blev skolan ryskspråklig över en natt, säger han. Det blev väldiga svårigheter för eleverna till en början, men det hade kunnat vara värre. Vi hade ryska som ämne i skolan så lite kunde vi ju ändå. Det här var ett led i Stalins försök att göra sig av med de finskspråkliga ingermanlänningarna. Han använde även andra hårdare metoder. En del likviderades, andra fördes bort från sina hem. Det var inte ovanligt att folk hämtades i sin hem om natten, säger Antti. De skickades till arbetsläger i Sibirien och fick arbeta tills de stupade. De flesta visste inte ens varför de skickats till arbetsläger. Inte välkommen i ryska armén Terrorn och skräcken skapade ett angivarsystem bland befolkningen. Om man blev ovän med någon kunde man anklagas för något brott som hämnd. Bevis för det påstådda brottet var det inte så noga med. Antti´s fru Aino fick som barn själv uppleva hur rättslösa ingermanlänningarna var inför myndigheterna. Myndigheterna trängde sig in i vårt hem och tog alla möbler, berättar hon. Sedan skulle pappa skickas iväg till arbetsläger men han blev sjuk och kom istället in på sjukhus där han dog ett halvår senare. Byborna lämnade in protestskrivelser mot att mamma och vi syskon skulle skickas iväg, så slutet på det hela blev att vi fick stanna kvar. Men möblerna fick vi aldrig tillbaka. Andra världskriget bröt ut och Antti inkallades till ryska armén. Jag ville var med i kriget, säger Antti. Sovjet var mitt hemland och skolan inpräntade dessutom i eleverna vikten av fosterlandskärlek. Men jag hann bara bära den ryska uniformen en dag. Antti hann knappt rycka in förrän en rysk officer kom till förläggningen och ropade upp alla med finska efternamn. De som han ropade upp fick kliva ur ledet. Sedan fick vi veta att vi hade så betydelsefulla arbeten att vi hjälpte landet bäst som vi blev kvar på dem. Jag kände mig undanskuffad. Jag hade velat var med och försvara mitt land som de andra pojkarna i min ålder. Tysk ockupation av hembyn Antti arbetade på en fabrik 15 km från hembyn Vopsi. En dag såg han ryska militärkolonner köra mot Leningrad. Soldaterna vinkade åt honom att han skulle följa med och Antti förstod att den tyska armén måste vara i närheten. Jag stod kvar på samma ställe ända tills det blev mörkt, säger Antti. Sedan tog jag mig hem till byn. Jag måste ju se vad som hänt med min familj. När jag kom hem fanns det tyskt pansar i byn och redan samma kväll rökte vi tyska cigaretter. I början av sin vistelse i Ingermanland tog tyskarna krigsbyte i byarna. När det senare gick upp för dem att ingermanlänningarna var finskspråkiga upphörde de med det eftersom Tyskland och Finland var allierade. I tre års tid var byborna i Vopsi ockuperade av tyska krigsmakten. Vi kunde inte klaga på tyskarnas behandling, säger Antti. De flesta soldaterna var inte nazister och de var hyggliga mot oss. De ville inget hellre än att slippa kriget själva. De som tillhörde naxistpartiet var annorlunda, det var dem man skulle akta sig för. Byn var inte helt förskonad från blod och våld. En tysk officer blev tex dödad av en okänd gärningsman. Tyskarnas hämnd blev att trettio ingermanlänningar ställdes på rad och varannan sköts. Krig är krig överallt, säger Antti. På det hela taget var tyskarna ändå mycket bättre än vad man kan tro när man ser krigsfilmer. Åtminstone för oss i Vopsi. Först Finland sedan Sverige Första flykten för många Ingermanlänningar kom när tyskarna led det ena nederlaget efter de andra mot de allierade styrkorna. De flyende tog vägen över havet till Finland. Vi arbetade i fabrik där, säger Aino. När tyska krigsmakten bröt ihop alldeles började man prata om att i skulle skickas tillbaka till Sovjet och dit ville vi inte tillbaka eftersom vi då skulle behandlas som landsförrädare. Någon berättade för oss om hur man kunde fly med båt vidare till Sverige och vi bestämde oss för att göra det. På den tiden var Antti och Aino ännu inte gifta. De hade sett varandra på fabriken där båda arbetade men var inte bekanta. Aino flydde med sin familj. Vi hade inga pengar att betala resan med, säger hon, men andra människor hjälpte oss. Vi gick i spänning dag efter dag tills vi äntligen fick budet att det fanns plats på en båt. Vi lämnade Finland som vi gick och stod. Det stod färdigkokt soppa på spisen. Vi lämnade den och allt annat precis som det var. Fick jobb och lärde sig språket Flyktingarna fick stanna fyra dagar i Stugsund. Sedan flyttades de till Gävle och ett karantän läger i Strömsbro. Där fick de stanna till februari 1945. Man berättade för oss att flickorna kunde få arbete som hembiträden, säger Antti. Pojkarna kunde få skogsarbete. Aino och Antti ordnade annat arbete på egen hand. Aino och hennes kamrater kom till textilfabriken i Strömsbro. De svenska flickorna hade berättat för oss om en ingenjör på fabriken som talade tyska och vi visste också att det fanns arbete där, säger Aino. Jag och några andra flickor från lägret gick dit och frågade efter ingenjören. Vi kunde inte säga något annat än "ingenjör Risberg" och till slut hämtade portvakten honom när han inte blev av med oss på annat sätt. Så småningom lärde sig flickorna mera svenska. Kurslitteratur var veckotidningen Hela Världen. Vi lärde oss förstås orden precis som de stavades i tidningen, säger Aino. Uttalet blev lite konstigt ibland innan vi fick klart för oss hur det skulle låta. Återvände till hembyn Antti i sin tur fick arbete på Gävle Varv. Även där fanns en tyskspråkig ingenjör att kontakta. Denne konstaterade att "språket är inget vidare" när Antti kom och visade upp sig men lät honom ändå få en provvecka på varvet. Det gick en vecka och gick en månad och jag hörde inget vidare om anställningen, berättar Antti. Så kom en dag besked om att jag fått fast anställning. Då blev verkmästaren snopen. Han trodde att jag varit fast anställd redan från första dagen. Antti blev kvar på varvet i trettio år. Han och Aino gifte sig och bildade familj och blev kvar i Sverige. Länge svävade de i ovisshet om hur det gått för anhöriga och vänner som blivit kvar i Sovjet. Först 1958 kom en brevväxling igång mellan Antti och en kamrat i hembyn. År 1962 besökte Antti för första gången efter kriget Vopsi. Då levde ännu min mor, berättar Antti. Det går inte att beskriva hur det kändes att få se henne igen. Jag hade också brorsöner där som jag aldrig träffat förut. Aino och Antti har besökt det gamla hemlandet flera gånger sedan dess. Aino har uppsökt den by där hon växte upp, även hon, men med mindre framgång än Antti. Ingermanland var ett rikt landskap, berättar hon. Det var mest bänder där och genom att vi hade nära till storstaden Leningrad hade vi lätt att skaffa pengar. Vi sålde potatis och grönsaker i staden. Man kunde till och med sälja blommor som man plockade på åkern. Nu finns inte byn kvar. Den försvann när ryssarna tillämpade "brända jordens taktik" under kriget. Nytt inbördeskrig vore det värsta Makarna Nironen följer utvecklingen i Baltikum med intresse. De förstår väl att balterna vill ha sin självständighet. Om balterna kommer att kunna uppnå det målet är mera tveksamt. Det är svårt i dagsläget att veta vad man ska tro om utgången av frihetssträvandena, tycker de. Mycket beror också på vad som händer inom Sovjetunionen i stort. Maktkampen mellan Jeltsin och Gorbatjov ger anledning till oro. En öppen strid mellan Jeltsin som har folkets förtroende och Gorbatjov som har tillgång till maktmedlen vore olyckligt, menar makarna Nironen, särskilt om det blev en väpnad kamp. Ett nytt inbördeskrig vore det värsta som kunde hända Sovjetunionen. Banden finns kvar Man glömmer aldrig det land där man var barn, säger de. Även om vi nu bor i Sverige finns banden kvar till det gamla landet. Det finns idag ett 70-tal ingermanlänningar i Gävle. De träffas regelbundet och håller traditionerna från Ingermanland vid liv. Det är tyvärr mest äldre människor i vår förening, berättar Antti. Våra barn har ju inga minnen från Ingermanland och kan inte ha samma intresse för det som vi. Vi äldre däremot är mycket aktiva. Förra sommaren var vi till exempel till Sovjet och deltog i en stor ingermanländsk fest med ett 10 000-tal deltagare från olika håll Text och foto Sigbritt Eklund |