Whiskyprovning av whisky från Islayresan 2007

Whiskyprovning genomfördes på Söderheilmska Värdshuset i Gävle, 28 oktober 2007

Provningen avsåg

Alkoholhalt

Pris

20410

Springbank 10 years

46,0

439 kr

80156

Caol Ila 1992

43.0

599 kr

400

Lagavulin 16 years

43,0

539 kr

10407

Ardbeg Ulgeadail

54,2

569 kr

Ordförande i Gefle Whiskysällskap (GWS) Roberth Nironen började med att ge en historik om Söderhielmska Gården, där provningen ägde rum.

Hans Nilvander (bilden) visade ett mycket uppskattat bildspel med skotsk bakgrundsmusik från GWS Skottlandsresa i september.

Hugo Minell (HM) introducerade nästa avsnitt genom att spela på en flöjt (Clarke´s vistle) melodin Loch Lomond med en bild på den sjön i bakgrunden. HM berättade sedan med bilder om Islays geologi med utgångspunkt från den information Mark Reynier gav GWS deltagarna vid besöket på destilleriet Bruichladdich. Varför är det intressant att informera om Skottlands (Islays) geologi? Jo, kanske skulle de geologiska förutsättningarna kunna ha en viss inverkan på spritens/whiskyns smak. Mer om det senare. HM började med att informera om Skottlands geologiska historia. För ca 500 miljoner år sedan började två kontinenter röra sig mot varandra, Nordamerika från väster och Baltikum från öster. Den tidigare havsbottnen med sand, lera och kalk pressades samman och bildade en bergskedja som i dag kallas Kaledoniderna (efter Caledonia, det latinska namnet på Skottland) och som bland annat motsvarar den skandinaviska fjällkedjan i norr och de Skotska bergen samt Appalacherna i Nordamerika.

Hugo Minell

För 200 miljoner år sedan var bergskedjeveckningen för länge sedan avslutad och de två kontinenterna började glida isär och bilda det nuvarande Atlanten.

Skottland berggrund har många liknelser med den svenska fjällkedjan. Det finns sandstenar och skiffrar, de senare med olika omvandlingsgrad (från lerskiffer till gnejsliknande skiffrar) på grund av tryck och temperatur.

Det finns också andra bergarter (diabaser) från tidigare vulkanisk aktivitet i havet och tilliter (till fast bergart hopläkt morän) från en tidigare nedisning (650 miljoner år sedan) på land. Alla de här nämnda bergarterna lagrar över samma typ av gnejser och graniter, som vi kan se i Sverige men som bara är synliga på vissa ställen i Skottland, när de går i dagen. Dessa magmatiska bergarter – bildade ur en stelnad bergssmälta i eller på jordskorpan - är minst fem gånger äldre än de överlagrande Kaledoniska bergarterna.

Graniter och gnejser har generellt sitt ursprung från sandstenar, skiffrar och andra havsavlagringar, som veckats djupt ner i jordskorpan, smält och åter stelnat i form av kristaller (kvarts fältspat och mörka mineral). Det är dessa kristaller som ger graniten och gnejsen dess spräckliga mönster.

Vanligtvis kan man på byggnader, murar broar och stengärdesgårdar se vad det finns för lokala bergarter i regionen, eftersom man tog vara på lösa block efter stränder och betesmarker just för byggnadsändamål.

Landskapet i Skottland påminner också om de Svenska fjällen. Formerna med berg och dalar har sitt ursprung från nednötning av ett högt liggande söndersprucket landskap. Där det funnits flest krosszoner och spricksvärmar har kemisk- och mekanisk vittring samt vatten orsakat borttransport av material, vilket resulterat i dalar med mellanliggande berg. Liksom Skandinavien har också norra Storbritannien varit täckt av en glaciäris, som skrapat fram mjuka dalgångar och runda berg.

Sjöar och bäckar är en del av det skotska landskapet vars vatten har sitt ursprung i nederbörd. Det vatten som inte rinner vidare i vattendrag eller ut i sjöar fyller upp alla jordens porer och sipprar ner mot djupet, blir vattenmättat och kallas grundvatten. I flack terräng hinner varken markvatten eller grundvatten undan och det bildas så småningom olika typer av mossar, som i sin tur genererar torv, vilket är vissnande och död vegetation, som inte brutits ned. För att torv skall bildas krävs stor nederbörd, svalt klimat och dåligt jorddränage. Torven har en stor betydelse i samband med whiskytillverkningen.

Kan havsvatten ev. ge en viss inverkan på spriten/whiskyn? Om lagermagasinen ligger alldeles vid havet som på ön Islay och i Campbeltown, påverkas självklart den mognande whiskyn av saltstänk, som uppkommer vid hårt väder och de dimmor, vilka förekommer ganska frekvent vid dessa platser. Whiskyn från dessa ställen har en sälta i smaken. Man kan konstatera saltets inverkan på fatens metallband, som är rostiga. På vintern måste lagerhusens fönster regelbundet rengöras på grund av den saltbemängda luften. I vilken utsträckning som lösta saltpartiklar penetrerar faten känner man inte till. Troligen är dessa partiklar för stora för att tränga genom fatets porer. Däremot kan emellertid molekyler med arom av tång tränga igenom fatets porer och på så sätt ge whiskyn en marin karaktär.

Erfarenhetsmässigt har man konstaterat att bourbonfat uppvisar mer marin karaktär än sherryfat. Har dessutom amerikanska ekfat använts för tredje gången för whiskylagring gynnar det den marina karaktären mer än om first fill fat har använts. Sedan beror det naturligtvis också på var i lagerbyggnaderna faten har lagrats - i närheten av golvet eller uppe mot taket.

Det är en komplex geologi på Islay med stora skillnader mellan området väster och öster om sprickan (förkastningen) över det smala sundet från Loch Indaal till Loch Gruinart.

Väster om förkastningen ligger området The Rinns vars bergarter är de äldsta i Skottland. Några fossil finner man inte i det området, eftersom liv inte existerade vid bergskedjebildningen. Från Bruichladdich ner till södra delen (Portnahaven) finns omvandlade gnejser och sandstenar. Den typen av bergarter finns inte hos något annat destilleri i Skottland. Det bruna vatten (innehåller humussyror från torven) som Bruichladdich använder vid whiskytillverkningen har sipprat över torv, som ligger på dessa mycket gamla bergarter. Vattnet samlas upp i en reservoar och transporteras sedan till destilleriet via en rörledning.

Området öster om förkastningen inklusive ön Jura bildades för ungefär 800-600 miljoner år sedan och består av omvandlade sediment. Islays högsta punkt, nämligen the Paps of Jura, består av kvartsit (omvandlad sedimentär bergart väsentligen bestående av kvarts) medan kustområdena i sydost med delvis skog har skiffrar och fylliter (mellan skiffer och glimmerskiffer i omvandling). Ett annat område av geologiskt intresse sträcker sig från Port Askaig ner mot Lagganviken, där områden med omvandlad kalksten går i dagen. HM visade en bild på Port Askaig tilliten, som är representerar sediment som avlagrats av smältande isberg eller från vidsträckta isflak från en mycket tidigare istid, nämligen för 800-570 miljoner år sedan än den senaste, som slutade att omforma Islay för mer än 10 000 år sedan.

Men varför är det så stor skillnad geologiskt sett mellan området väster och öster om förkastningen? För en miljard år sedan fanns på vår jord tre stora kontinenter

1. Laurentia (Nordamerika, Grönland och Skottland)
2. Gondwanaland (Sydamerika och Afrika) och
3. Baltica (Europa).

Troligen skiljdes Laurentia från Gondwanaland för 600 miljoner år sedan på grund av platt-tektoniska rörelser och området på Islay delades längs förkastningen. Det innebar att the Rinns följde med Gondwanaland. Mellan dessa två kontinenter fanns en stor ocean. De två kontinenterna rörde sig mot varandra igen och kolliderade samt stängde oceanen för 430 miljoner år sedan. Skottland och England förenades och the Rinns kom i kontakt med resten av Islay. Därefter rörde sig landmassorna igen från varandra men skiljelinjen kom nu att bli väster om Islay och Atlanten bildades. Vad blev det då av det landområde som lämnade the Rinns? Jo, Arequipakusten i Peru och där finns faktiskt en ö, som också heter Islay!

En omtvistad fråga är om vatten som rinner över olika berggrund kan påverka smaken på den slutliga spriten/whiskyn. Hela cykeln att tillverka maltwhisky är en serie av att sätta till och ta bort vatten.

Vatten sätts till:

• I stöpkaret sätter man till vatten
• När kornet stöps tar det upp vatten för att kunna gro.
• Vatten sätts till vid mäskningen
• Innan lagringen späds spriten ner till cirka 63.5 % och innan buteljeringen till 43 eller 46 %
• Den som dricker brukar späda whiskyn för att bättre kunna uppfatta de flyktiga doftmolekylerna.

• Vid skörden så att kornet kan förvaras säkert utan att mögla
• I rökugnen eller i trummältorna (torkningen) för att säkert kunna förvara det mältade kornet.
• Vid destillationen

Enligt personer som har arbetat eller fortfarande arbetar vid Islays olika destillerier spelar det inte någon roll över vilken berggrund vattnet har runnit, innan det transporterats till destilleriet. Inte heller har vatten som runnit över torvmarker någon betydelse, eftersom den uppmätta ppm nivån i dessa vatten är cirka 0.1, således knappt märkbar. Dessutom förkortar många destillerier vattnets väg till destilleriet genom att använda en rörledning och då förekommer inte någon påverkan på vattnet. Det enda vatten som ev. skulle kunna påverka whiskyns smak är då den som dricker whiskyn späder ut den med vatten, som kanske är klorerat eller på något annat sätt påverkat.

Sten Adebäck (SA) hade i Skottland köpt en CD-skiva, där man får veta hur de olika destilleriernas namn skall uttalas på gaeliska. SA nämnde att betoningen i allmänhet ligger på andra stavelsen, varför namnet Bowmore skall uttalas med betoning på more. Bruichladdichs korrekta uttal kan troligen uppnås först efter intag av några drams.

Därefter började den öppna provningen. Syftet var från början att GWS deltagare på Skottlandsresan skulle föreslå fyra whiskies, som de ansett vara de bästa från de elva destillerier, som hade besökts. Resultatet blev som det ofta blir vid provningar – många olika uppfattningar. Ordförande fick sedan den grannlaga uppgiften att själv bestämma vilka whiskies som skulle provas.

Först provades en 10 årig Springbank. Det var den whisky som provades först då GWS deltagarna var med på en provning i provsmakningsrummet på destilleriet med totalt 8 olika sorter av Springbank. I malten var rökighetsgraden 25 ppm fenoler men i whiskyn hade den sjunkit till 12-13 ppm. Alkoholhalt 46 % och inte kylfiltrerad.

Färg: Ljusgul
Doft: Citrus, torv
Smak: Fyllig med vanilj, citrus och viss sälta
Eftersmak: Medellång

Nästa whisky var Caol Ila 1992, 14 år från den oberoende buteljeraren Signatory. Alkoholhalt 43 %. Rökighet i malten 35 ppm fenoler och i spriten 12-13 ppm. The middle cut tas mellan 75 och 65 %.

Färg: Svagt halmfärgad
Doft: Rökig, fruktig
Smak: Rökig, sötaktig

Lagavulin 16 år provades som tredje whisky. Rökighet i malten 35 ppm fenoler och i whiskyn 18 ppm. Alkoholhalt 43 %. The middle cut tas mellan 72 och 59 %. Således lite mer av efterspriten jämfört med de övriga två whiskysorterna från Islay.

Färg: Mörkt gyllenbrun
Doft: Rökig (påminner om det rökta teet Lapsang Souchong), jodaktig, tångdoft
Smak: Intensiv, rökig, viss sötma, viskös
Eftersmak: Rökig, tång, viss sälta, mycket lång

Som sista whisky provades Ardbeg Uigedail och whiskyn är namngiven efter destilleriets vattenkälla. Alkoholhalten var 54.2 % (cask strength) varför man definitivt måste späda whiskyn med vatten. Fenolhalten i malten var 50-55 ppm och i whiskyn 23-24 ppm. The middle cut tas mellan 73 och 62.5 %.

Färg: Mörkt gyllengul
Doft: Kraftigt rökig, tångdoft
Smak: Rökig, viss sälta, sötaktig (sherry)
Eftersmak: Rökig, viss sötma, lång

Efter provningen avnjöts en mycket läcker kötträtt med öl eller vin samt kaffe/te och kaka. Många av deltagarna vid provningen som inte var med på resan till Skottland frågade när nästa resa skulle bli. Med utgångspunkt från visade bilder och information från Skottlandsgruppen, förstod man att det var mycket man missat i form av smakupplevelser, skotska vyer och inte minst ett härligt sammansvetsat gäng, när man inte varit med på resan.

Referent
Ingemar Giös