ROBERT BURNS
När Ni fick inbjudan till Burns Supper, var det nog en del av Er som undrade,
vem är egentligen Robert Burns?< Varför hedrar
whiskysällskap Robert Burns födelsedag?
När jag skulle
förbereda det här talet första gången frågade jag bibliotekarien i
Södertälje om det fanns någon utförligare biografi om den skotske
skalden, så sa´ man att det kanske finns något i källaren. Vad fann
man?
Jo, en liten bok tryckt 1870, som vår skald Gustaf Fröding hade
skrivit. En del av R.Bs dikter hade han också översatt. Sedan dess
har jag men också några GWS medlemmar besökt Alloway i Skottland,
där R.Bs hus och museum finns och då hade jag ytterligare en
möjlighet att få information om R.B.
R.B. föddes den 25
januari 1759, dvs. I dag 249 år sedan och en dag. Förmodar att
nästa år blir det säkert några festligheter för att fira 250 års
minne av hans födelse. Han dog den 21 juli 1796 endast 37 år gammal.
Således ett mycket kort men intensivt liv, som jag kommer att
berätta om.
R.B. anses som en
av Skottlands främsta skalder och några år efter hans död bildades
klubbar i många städer och byar i Skottland, men också i varje stad
i världen, där det fanns en befolkning med skotska anor. Syftet var
att sprida kunskapen om R.Bs dikter och sånger till kommande
generationer.
Varför har just
whiskysällskap hedrat R.Bs minne? Drack han speciellt mycket whisky?
Var det någon speciell whisky, som var hans favorit? Från hans
författarskap och brev till vänner kan man läsa att han drack öl,
dvs. ale, claret dvs. Bordeauxvin, portvin och whisky.
Han besökte
krogar på sin fritid men samtidigt, som han drack och njöt av
sällskapet och drycken observerade han gästerna och skrev ner sina
intryck. Men det var whisky som speciellt tilltalade honom och han
skrev bl.a. i en dikt att ”Frihet och whisky går hand i hand”. Men det är inte många som vet varför han skrev de orden.
År 1786
debatterade brittiska parlamentet skattenivån på whisky och Burns
dikt var speciellt riktad till de 45 skotska parlamentsledamöterna
i London och bad dem stå upp för Skottlands intresse. Burns nämnde i
sin dikt att det var konsumtionen av whisky, som hade gjort att
skottarna kämpade så bra för sin frihet i gångna tider.
När R.B. nämner
whisky i sina dikter skriver han i allmänhet whisky med orden usque
beatha, dvs. livets vatten på gaeliska eller aqua vitae, som betyder
detsamma på latin.
Hade Robert Burns
någon favoritwhisky? Han nämner i dikten Scotch Drink whiskyn
från det mest berömda destilleriet på den tiden, nämligen Ferintosh,
som låg strax norr om Inverness.
I en annan dikt The Jolly
Beggars, som var namnet på en krog, nämns Låglandsdestilleriet
Kilbagie. Men var det någon whisky som han favoriserade? Om man
läser mellan raderna nämns inte någon speciell whisky, men däremot
var det whisky från Högländerna som han föredrog.
Generellt drack R.B.
måttligt eftersom hans dåliga mage samt svaga hälsa satte stopp för
ett intensivt drickande. Enligt den som skrivit R.Bs biografi var
han emellertid aldrig för onykter att skriva ett brev. En
defintion som kan tyckas vara inte alltför stringent enligt mitt
tycke.
R.Bs liv var från
början kantat av oförvållade olyckor och fattigdom. Redan ett par
dagar efter hans födsel blev han husvill, eftersom familjens enkla
hus förstördes av en storm. Man kan säga att det var första stormen
i hans liv.
Fadern var en
fattig lantbrukare och R.Bs liv präglades ständigt av fattigdom och
försök att få ekonomin att gå ihop. Allt han skrev gjordes
parallellt med att arbeta som lantbrukare och senare som såväl
lantbrukare som regeringens uppbördsman. Det senare arbetet var inte
helt riskfritt utan han måste ständigt vara beväpnad med pistoler.
Men trots alla svårigheter försökte han ändå att hålla humöret uppe.
Tidigt började R.B.
arbeta som jordbrukare på arrendegårdar och i småstäder i Skottland.
Han blev då påverkad dels av alla orättvisor, som han upplevde men
dels också av den skotska naturen, som han fann en stor skönhet i.
Hans dikter behandlade olika ämnen som kärlek, politik,
skenhelighet, religion och det övernaturliga.
27 år gammal
skickade han in några dikter för publicering, men han tänkte inte så
mycket på om de skulle accepteras eller inte. Fattigdom och det
dagliga tunga kroppsarbetet gjorde att han tänkte emigrera till
Västindien för att söka lyckan där. Men strax innan avresan fick han
höra att hans dikter blivit publicerade och mycket uppskattade i
Skottland. Han bestämde sig då för att åka till Edinburgh i stället
och där mottogs han med beundran och nyfikenhet av överklassen, som
kallade R.B. bondpoeten.
Han började skriva
sällskapspoesi, kom i kontakt med frimurarkretsar samt
upplysningsidéer och frigjorde sig på så sätt såväl moraliskt som
religiöst från sin uppväxtmiljö. Trots att han kom från en helt
annan socialgrupp och dessutom var klädd i mycket enkla kläder, så
förvånade han alla i de fina salongerna med sin lysande
konversation och sin intellektuella skärpa.
De följande åren
skrev han flera hundra dikter till visor och folkmusik. Det var
omdiktning och nydiktning, som skulle bli hans litterära insats.
Hans poesi präglades av djärv realism, omedelbar känslolycka och
fyllig rytmisk musikalitet.
R.Bs far hade haft
ett hämmande inflytande på sin son och när fadern dog ändrades R.Bs
liv. Dels ändrade han stavningen på sitt efternamn, dels blev han
involverad i ett antal kvinnor med många olyckliga kärleksaffärer
som följd. Totalt fick han 14 barn varav 5 var inom äktenskapet.
Även om han inte gifte sig med kvinnan ifråga, tog han på sig
ansvaret att i de flesta fall uppfostra barnen i sitt eget hem och
ekonomiskt ansvara för barnen, vilket var mycket ovanligt på den
tiden. På grund av hans utsvävande liv dömdes R.B. till kyrkostraff,
men han hämnades med niddikter mot prästerskapet och de dikterna
fick stor spridning i trakten.
Några vänner
hjälpte honom till en anställning som uppbördsman, men eftersom han
tog ställning för den franska revolutionen, fick han sparken från
den anställningen. Men han fortsatte att dikta och till de mest
kända sångerna är Auld Lang Syne, vänskapens sång, som vi
kommer att avsluta kvällen med.
Hans dikter berättade om ålderdomens
värdighet, demokratiska frihetssånger, naturdikter, humoristiska
folklivsskildringar och många kärleksdikter som t.ex. den vi sjungit
nämligen My Luve is a Red, Red Rose.
Tyvärr påverkades
hans sinnesstämning alltmer negativt vad han upplevde under livet
som t.ex. att hans favoritdotter avled tidigt och att hans dikter
inte alltid blev så uppskattade beroende på hans politiska
ställningstagande. R.B. blev deprimerad, kom i fel sällskap och
sökte tröst i glada vänners sällskap med allt vad det innebar.
I förhållande till
hans korta levnadstid och alla olyckliga händelser, som han råkade
ut för, har emellertid R.B. hunnit med att skriva hundratals dikter
och sånger, som anses vara av mycket stort värde. Gustav Fröding
skrev bl.a. att en del dikter var så gott som omöjliga att översätta
till svenska.
En engelsman jag talat med sa´ att en del dikter är
t.o.m. svåra att översätta till engelska för att få den stämning i
dikten, som R.B. kände, när han diktade.
Men Fröding ansåg
emellertid att även om dikternas ursprungliga värde gick förlorat
genom översättningen, så ville han att svenska folket skulle få lära
känna R.Bs stora skaldekonst. Därför har Fröding översatt en del av
R.Bs dikter. Hans dikter är för närvarande översatta till mer än 25
språk, däribland ryska och japanska.
Ett exempel på en
naturdikt som Fröding översatt är Devondalen med floden Devon. I
dikten nämns Albion som under antiken var namnet på Storbritannien.
Namnet Albion är troligen av keltiskt ursprung.
I Frankrike var
slagordet under revolutionen Det trolösa Albion, dvs. landet
som svekfullt inte uppfyllde sina förpliktelser. Dessutom som jag
tidigare nämnt var R.B. för den franska revolutionen, vilket
inte föll i god jord hos skottarna.
|
|
Devondalen
Hur fagert det är vid den ringlande Devon,
bland blomster och lövskog hur fagert det är!
Men fagrast av blomster vid stranden av Devon
är knoppen som växer på branten vid Ayr.
Må morgonen milt på dess rodnande krona
strö daggdropp och sol på dess spirande blad,
må vårregnet vänligt de växande skona,
men nära dess rot med förfriskande blad!
O, skonen den unga, i vingmörka vindar,
som komma med skymningen öster ifrån,
och bliv henne fjärran, du mask, som dig lindar
kring allt, som är skönt och som lockar till rån.
Om Frankrikes kungliga liljor man talar
och ros, som i Albions hjärtvapen står;
mer vän vet jag en under björkar och alar,
Där devon, där Devon den ringlande går.
|
