Vi var 7 medlemmar som åkte till Skottland och besökte ett tjugotal destillerier. Roberth började med att visa ett kort bildspel över resvägen och några destillerier som besöktes.

Bo Smångs började berätta om besöket på Edradour.
Vi hade förra lördagen en träff för oss som var med på höstens resa till Skottland. Vi skulle fördela gracerna på fem av de närvarande, att berätta lite om de destillerier som vi nu provar whiskies från.
Jag var oförsiktig nog att berätta, att jag träffade destilleriets ex-fru, och där hängde Roberth på direkt.

Ja, hon var en lysande guide när vårt kontor var på en studieresa till Edinburgh och Glasgow. Nog om detta.

1825 grundlades troligen destilleriet av några lantbrukare. Det hette från början Glenforres Distillery. Tidigare officiella dokumentation är från 1837 under namnet Edradour.
1841 bildar lantbrukarna ett bolag med namnet John MacGlashan & Co
1860 Spirit Act som tillät att whisky från olika destillerier blandas, även annan sädessprit, grain whisky.
1866 köptes destilleriet av det amerikanska dotterbolaget William Whitely & Company Ltd.
1922 köptes destilleriet av William Whiteley, en kunnig och respekterad whiskyblandare.

Anledningen var att han ansåg Edradour ypperligt för bas i blandwhisky. Han lyckades också skapa den exklusiva och mycket framgångsrika blendwhiskyn King´s Ransome. Destilleriet återfår sitt gamla namn Glenforres med tillägget Glenlivet.

1982 köptes destilleriet av Campbell Distillers, dotterbolag till Pernod Richard och samtidigt öppnas ett visitors centre.
2002 köps destilleriet av Andrew Symington för 5,4 miljoner pund. Han startade sin karriär 1988 när han köpte sitt första fat maltwhisky, som han sedan sålde av till ett antal europeiska kunder. Sedan köpte han två fat till och samma år grundade han tillsammans med brodern Signatory.

Edradour kallas sig idag Skottlands minska destileri, med en produktion av 90.000 liter/år. Det här är inte riktigt sant för det finns två nystartade destillerier, Daftmill och Abhainn Dearg.

Whiskyn lagras på ett antal olika vinfatstyper. 2003 producerade man en kraftigt torvrökt whisky under namnet Ballechin.
Edradour ligger nära staden Pitlochry, på gränsen till de "riktiga" högländerna. Vackert belägt på en sluttning med vikkalkade hus och illröda dörrar. Arbetsstyrkan är bara tre personer för produktionen, och bakom disken i "visitors centre" brukar direktören själv stå.

Göran Jäderholm tar med oss till Tomatin.
Uttalas: TÅ-MÄ´TT-IN, och har varit en av Skottlands största destillerier. (Störst är Glenlivet i dagsläget, 10.500.000 liter). Namnet, Tomatin = Buskhöjden på högskotska, kommer från byn där det byggdes.

Destilleriet grundades 1897 av några affärsmän från Inverness, under tiden Viktorianska whiskyboomen. Den hade då två pannor. Destilleriet ligger utmed motorvägen A9, ungefär 2,5 mil sydost från Inverness. Ligger högt, 315 meter över havet vid floden Findhorns övre lopp. Tomatin är en av de sista destillerierna som erbjuder personalen bostad.

Efterfrågan steg men destilleriet fick stänga under andra världskriget. När kornrestriktionerna släppte startade destilleriet om 1951. Utökade antalet pannor successivt till 23 ånguppvärmda pannor, klart 1974. Körde fram till 1965, då det gick i likvidation.

Två Japanska bolag köpte 1986 upp Tomatin och det blev det första destilleriet som köptes av Japanska intressenter. Nuvarande ägare är Takara Shuzo, Kokubu och Marubeni.

Whiskyn lagras mestadels på amerikanska bourbonfat samt en del sherryfat. Mycket från Tomatin ingår i ägarnas blended whisky. Till Antiquary omkr 100.000 liter och till Talisman ca 400.000 liter.

Singel Malt släpps i årgångarna 12, 15, 18 och 25 år sherrylagrad samt en massa årgångstappningar och specialtappningar. Sedan 2004 gör man i sista arbetsveckan varje år en rökig whisky (12ppm) och den släpps som 4-årig i Japan.

Vid full drift (1974-1980) var volymerna gigantiska. Maltåtgången var 35.000 ton/år. 1974 slutade de med egen mältning. Man producerade ca 13 miljoner liter lagringsfärdig whisky/år. Var och en av de 11 spritpannorna rymmer 11.000 liter. Behovet är över 54 ton ånga/timme för att driva pannorna.

I dagsläget producerar de 3-5.000.000 liter/år, på halva antalet pannor. Lagerhusen rymmer 31 miljoner liter whisky på 170.000 fat. Allt är tekniskt mycket avancerat och högt automatiserat. Hela personalstyrkan uppgår till under 30 st inkl ledning.

Den whisky som vi ska prova är en 18-årig som har nummer 86048 och kostar 639 kr. Alkoholhalten är 43% och den är inte kylfiltrerad. Doften tycker jag är härlig söt sherry. Det finns de som hittar friskt äpple, kanel, vanilj och till och med lite rökighet. Smaken är till en början söt men som övergår till lite citrus och mörk choklad.



Old Pulteney berättar Roberth Nironen om.
Pulteney distillery ligger mitt i staden Wick, något söder om hamnen. Under lång tid betraktades Wick som Europas sillhuvudstad. Det är Skottlands nordligaste fastlandsmalt.

För att stilla de många hamnarbetarnas och fiskarnas whiskytörst behövdes ett destilleri i stan. James Henderson grundade destilleriet 1826. James hade tidigare varit smugglare och lönnbrännare i 30 år.

De skotska destillerierna har namn efter orten eller platsen. Men, Glen Grand och Pulteney är de enda destillerier som är uppkallade efter en person. 1803 grundades den nya staden Wick av Sir William Johnstone Pulteney, direktör på brittiska fiskerisällskapet.

De som arbetade på destilleriet jobbade också i hamnen eller med fiske. Tillverkning av tunnor var omfattande efter den rika tillgången av sill. Man saltade in sillen och den exporterades till Ryssland och Tyskland.

Att whiskyn fått tillägget "Old" kommer sig av att den lär mogna ovanligt snabbt, alltså smakar "gammal" (vällagrad) redan efter jämförelsevis kort tid.

Maltwhiskyn var tidigare ganska okänd, eftersom den nästan uteslutande användes till blended whisky. Bland annat till Ballentine. Produktionen idag är 1.500.000 liter/år.

1997 släpptes en 21 år
2004, 17 år, 4200 flaskor
2005, 21 år, 3000 flaskor
2009, 30 år

Henrik Aflodal skriver att singelmalten Pulteney bjuder på en härlig smakresa. Börjar i honung, frukt bryter in, samtidigt växer kryddor - ett fantastikt bittersöt spektakel värdigt en irländsk pot-still-whisky. Fragant alert näsa, gräs och frukt med nötiga sherrynoter. En drick-malt som tål att sniffa på, en mycket - för - pengarna - whisky.

Denna är lagrad på sauternes fat, från 1994 och håller 45%

Mats Persson berättade om MacAllan
Grundat 1834 av Alexander Reid. Elchies Distillery.
Huvudkontoret ligger vid Herrgården Easter Elechier House, 1700-tal. Ägare är Edrington Group.

Regionen är Speyside. Destilleriet ligger nära den berömda klippan vid Craighellachi. Ligger bredvid floden Spey.

Kapacitet är 8750 miljoner liter = 220 st fullastade tankbilar med släp. I lagret finns 160.000 fat i 16 lagerbyggnader. En del lagras upp till 50 år. Vattnet tas från källan, Ringorm Burn.

Deras pannor är; 21 ar på 3600 liter. Knubbiga, lökformade i 2 olika pannhus. De försörjs parvis av mäskpannor på 11000 liter.

En av två destillerier som fortfarande använder malt av kornsorten Golden - Promise. Svårt att få tag på i dagsläget.

Faten är sherryfat från Spanien. MacAllan köper faten och lagrar sedan Olorososherry i minst 3 år, innan faten töms och skickas till Skottland. Den nydestillerade spriten lagras i både nya och återfyllda sherryfat och exakta mängden whisky från olika fatsorter blandas före buteljering.

The fine oak som lanserades 2004, lagras till viss del på bourbonfat.



Hans Appelgren berättar om Clynelish. Dess historia är från 1819, då Hertigen av Sutherland byggde det i kustsamhället Brora.
Clynelish är den angliserade formen av gaeliska Cluan Lios. Som betyder ungefär; trädgården eller den odlade marken. Brora är bro på gaeliska. Det är det näst nordligt belägna destilleriet och räknas tillhöra Northem Highland.

1896 byggdes det om och fick ett klassiskt Viktorianskt utseende med pagodtak. Under åren har det skett ett antal ägarbyten. Bland annat Destillers Company Limited (DCL), John Walker o Sons. Nuvarande ägare är Diagea. Under åren har det några gånger lagts i malpåse, 1931-1939 och 1968.

Som kuriosa kan nämnas att först 1960 blev det elektrifierat, efter att tidigare, har man använt kol.

1967 byggdes ett nytt destilleri i anslutning till det gamla. Det blev en moderniserad kopia av det gamla. Pannorna har samma form och är sex till antalet.

Destillerierna drevs parallellt 1967-1968, men det gamla lades i malpåse i slutet av 1968.
1969 öppnades det gamla igen och kom att kallas Brora.
Det togs fram ett nytt recept med kraftigt rökt malt, ca 40 ppm. Det berodde - huvudsakligen - på efterfrågan från blendindustrin, men även för egen singelmalt.

Brora tillverkade alltså huvudsakligen rökig whisky fram till 1983, då det stängdes för gott. Alla byggnader finns kvar och lagerhusen används fortfarande.

Brora har blivit något av en kultwhisky, då den bara tillverkades i 14 år. Det kvarvarande flaskorna är idag ganska dyra.

Det nya Clynelish tillverkar en mycket mindre rökt, ca 5 ppm. Kapaciteten är 4.200.000 liter.

Något som skiljer både Clynelish och Brora från de flesta andra maltwhiskies är den oljiga och vaxartade texturen. Den lite tyngre oljigare beror till stor del på pannornas utformning. Dom är av sk boiling-ball utseende, korta och tjocka.

Den vaxartade karaktären kommer sig av att den beläggning som alltid bildas i behållaren för, för och efterspriten, från spritpannan lämnas kvar. På andra destillerier rengörs behållaren men alltså inte på Clynelish.

Detta anses bidra till karaktären. Den mesta whiskyn används till blend, bla Jonny Walker Black Label. Den egna officiella buteljeringar kallas bla Destillers Edition. For Friends of Classic Malts, Mangers Choice och 1995, 1996 och 1998 i den avslutade serien Rare Maltselection.

Idag  buteljeras den i Diegos kvalitetsserie "Hidden Malts" efter 14 års lagring. Sedan finns det utgåvor från oberoende buteljerare, som Berry Brothers, Caderhead Dewar Rattray.

Nu ska vi prova en 13 årig från 1993 av den oberoende buteljeraren John Milroy. Jan kan här bara referera till vad man skriver om doft och smak generellt. Jag har inte provat den och är för övrigt ingen expert.

Gemensamt anges för Clynelish, säger man om färgen; klart guld. Doften; Sammansatt med stearin/Bivax, med inslag av tropisk frukt, citrus och honung med en aning rök. Smak; Len med honung, citrusnoter och kryddig torv.