En kuriositet är att enligt ett direktiv från EU år 2000 dumpas biprodukter (pot ale = rester från mäsken i mäskpannan) i vattnet i islaysundet från alla destillerierna på Islay. Det sker genom ett 135 m långt rör ut i sundet, vars vatten har en hastighet på nästan 15 km/h. Det blir därför inte någon ackumulation av några rester på grund av den starka vattenströmmen.

Trots att det finns lagerhus på destilleri området skickas spriten för lagring på fastlandet i olika lagerhus, som Diageo äger. Därför får inte spriten/whiskyn från Caol Ila något maritimt inflytande, vilket man skulle kunna tro.

De två andra skotska whiskysorterna var Glendronach och Mannochmore, som båda ligger i Speysideområdet. GlenDronach betyder översatt från gaeliska ”den avgränsade dalen” och destilleriet var ett av de första, som fick licens att tillverka whisky. Det första destilleriet som fick licens var The Glenlivet 1823. En kuriositet är att det fortfarande finns en mängd råkor kring destilleriet GlenDronach.

Det var ju utmärkt för några hundra år sedan, eftersom fåglarna förvarnade om någon närmade sig destilleriet - inkl. skatteuppbördsmannen! Några år på 1950-talet hade man skrivit på etiketten ”most suitable for medical purposes”. Men det kanske man kan framhålla även numera tyckte många av deltagarna.

Malten är inte rökt och flaskorna har lagrats på sherryfat i en ganska ovanlig fattyp, som heter puncheon. Fatet har samma volym som en butt dvs. cirka 500 L. Jämfört med en butt är en puncheon kortare och bredare. Sherryfatet hade tidigare lagrat druvan Pedro Ximénez eller förkortat PX, som är den näst vanligaste sherrydruvan. Den ger den sötaste och kraftigaste sherrytypen med mycket mörk färg.

Den tredje skotska whiskysorten var från destilleriet Mannochmore, som ligger i närheten av staden Elgin. Namnet översatt till svenska blir ”munkens plats”. Destilleriet byggdes på samma plats som systerdestilleriet Glenlossie. Malten är inte rökt.

Namnet Mannochmore finns inte på någon byggnad, varför det kan vara svårt att veta om det är Mannochmore- eller Glenlossie destilleriet, som man går in i. Man kan besöka destilleriet om man ringer först, men några guidade turer finns inte.

Refill betyder att spriten i Skottland lagras för tredje gången i fatet. Man tar således inte hänsyn till om det är bourbon fat, som sprit lagrats tidigare i USA. Sammanfattar man de tre whiskysorterna kan kortfattat sägas följande:

• Caol Ila Rökig doft och smak. Eftersom whiskyn lagrats i nästan 27 år har rökigheten reducerats. Den enda whiskyn med tydlig rökighet och fatstyrka.
• GlenDronach Eftersom spriten/whiskyn lagrats i 500 L fat, som tidigare innehållit Pedro Ximénez, borde whiskyn få en mörkare och sötare smak.
• Mannochmore har lagrats i sherryfat (oloroso). Eftersom faten används tidigare två gånger kan inte spriten extrahera ämnen från eken lika bra. Whiskyn borde således bli något ljusare och inte så söt som Glendronach.

Följande tre whiskysorter var från Japan. På en karta över Japan visade IG var de olika destillerierna ligger, som ingick i de whiskies, vilka skulle provsmakas.

Vad hände med destillerierna under tsunamin i mars i år, som krävde mer än 15000 offer? De destillerier med whiskies från Yamazaki och Yoichi, som skulle provsmakas, ligger långt från kärnkraftverket Fukushima och jordbävningens epicentrum (där jordbävningen ägde rum). Däremot fick destilleriet Miyagikyo, som låg 15 mil från jordbävningens epicentrum mindre skador av tsunamin.

När man talar om japansk whisky, kan man inte undgå att nämna namnet Masataka Taketsuru - den japanska whiskyns fader. Taketsuru grundade 1923 tillsammans med Shinjiro Torii destilleriet Yamazaki, som ligger mellan Tokyo och Osaka.

Torii var den som grundade företaget Suntory. Varför blev det namnet Suntory? Japan brukar kallas den uppgående solens land, varför solen som symbol betyder mycket. Solen finns ju också i dess flagga. Sun är då ordet för sol. Tory är en anglifierad form av grundarens efternamn. Således Suntory.

Problemet mellan Torii och Taketsuru började, när platsen för destilleriet skulle bestämmas. Taketsuru ville ha destilleriet på ön Hokkaido i norra Japan, där klimatet liknade det i Skottland.
Torii ville däremot förlägga destilleriet nära Kyoto och Osaka, där avsättningen för whisky var större och med lägre transportkostnader. Så blev också fallet att destilleriet Yamazaki byggdes där och man började tillverkningen 1924.

IG visade bilder från Yamazaki, som bl.a. har ett av världens största pannhus. Lagerhusen är mycket moderna med 40 fat som ligger i rad och har 21 våningar. Faten transporteras upp med en lyftanordning, som går såväl vertikalt som horisontellt och 35 000 fat får rum i det här lagerhuset.

Den ursprungliga konflikten var destilleriet skulle ligga, var orsaken till att Taketsuru lämnade företaget Suntory 1934 och bildade ett eget företag. Det fick namnet Nikka, som översatt betyder "daglig rutin".

Taketsuru byggde destilleriet Yoichi på ön Hokkaido redan samma år. För att få ihop kapital tillverkade man äppelvin och cider de första åren. Taketsuru ville ha ett klimat som liknade Skottlands och då ansåg han att platsen på ön Hokkaido var den mest lämpliga.

Den första japanska whiskyn i provningen var en blended whisky, nämligen Hibiki 17 år. Hibiki betyder harmoni och i det här fallet en harmonisk blandning av 30 olika single malts från destillerierna Yamazaki och Hakushu samt sädesdestilleriet Sungrain. Den yngsta single maltwhiskyn var således 17 år.

Eftersom det var blended whisky var den mer utslätad i smaken jämfört med övriga whiskysorter. Söt doft och smak av mogen banan och vanilj. Den typen av smak hade inte de skotska whiskysorterna.

Så långt kunde deltagarna troligen skilja fyra whiskysorter (tre skotska och en japansk) från varandra. Men nu kom det svåra att skilja övriga två japanska whiskies från övriga.
Yoichi 15 år är en single malt från Yoichidestilleriet. Doften är mild och av valnöt. Smaken söt, något rökig och kanske något viskös (luta glaset för att se hur whiskyn sakta glider ner efter glaset!)

Den tredje whiskyn var en blended malt, nämligen Taketsuru 17 år från destillerierna Yoichi och Miyagikyo. Utmärkande var en doft av aprikos och/eller tropisk frukt samt smak av persika, citron. Någon rökighet fanns inte.

Hur gick det för deltagarna att identifiera de olika sorterna? Jo, det var faktiskt 1/5 som hade fyra rätt, vilket var ett bra resultat. Vilken whisky smakade bäst? Jo, den rökiga från Caol Ila ansåg majoriteten. Är det värt att betala 1000:- eller mer för en whiskyflaska? Tveksamt ansåg de flesta.

Diskussionerna fortsatte som vanligt vid den efterföljande måltiden.